|
Julen är rolig
för stora och små
Paketen kan vara
röda eller blå
stora eller små
men dom är alltid
lika roliga att få.
Och kommer inte tomten
så blir det kris
för jag har varit snäll
på alla sätt och vis.
Månen
lyser i vinternatten
med ett silversken
när det är klart och kallt.
Snön gnistrar
allt är förtrollat.
Månen
lyser upp
i skog och mark
på gator och torg.
Leder mig med sitt ljus
genom den mörka natten.
Ni alla kan lysa precis som jag
och göra den mörkaste natten till dag.
En hjälpsam hand och ett vänligt ord,
för många blir värme och ljus på vår jord.
Granen står så mörk och grön
under glans och glitter.
Julens stjärna, blid och skön,
högst i toppen sitter.
Bloss och ljus
glimma klart
i vårt hus
underbart.
Granen står så mörk och grön
under glans och glitter.
Kommen hit och ta’n i ring!
dansom muntra alla!
Medan glatt vi svänga kring,
må vår julsång skalla!
Lekom vid
granens stam,
som står blid,
allvarsam!
Må vi dansa granen kring,
se uppå den alla!
Må vi ock i glam och glans
bära allvar inne!
Må vi under fröjd och dans
fasthet ha i sinne!
Käckt vårt mod,
glad vår lek,
varmt vårt blod,
fritt från svek!
Stadigt mitt i blossens krans
klara stjärnan brinne!
Nu tätnar mörkret och ljusen tänds
och den första snön faller vit och mjuk.
Jag hör ett rop och ett lyckligt skratt
från ett barn som har väntat på julen.
Jag väntar än på den första snön,
på ett lyckligt slut i en önskedröm.
Jag ser framför mig hur allt skall bli
som ett barn som har väntat på julen.
Nu faller den första snön
över frusen mark som blir vit igen.
Nu gnistrar en vinterdröm
och en stjärna står klar där i öster.
Jag känner stegen där vi har gått.
Det som var vårt liv, både stort
och smått och glädjen över det första ljus
som vi tänder i väntan på julen.
|
Fortsätter efter annonsen |
|
Tomten
av Viktor Rydberg (1828 - 1895)
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta ---
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» ---
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.
Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen ---
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; ---
Går till stängslet för lamm och
får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.
Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.
Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick --- men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.
Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Ursprungligen publicerad i
Ny Illustrerad Tidning
1881
Snart är det jul
och då ska vi ha kul.
Vi tar fram gran
och då kommer alla barn.
Hej, min rara, kära vän!
Jag har inte glömt dig än!
Nu vill jag önska dig Gott Nytt År
och hoppas att du det fantastiskt får!
Det finns ett litet, litet ord
som jämt gör mej så glad.
Varenda timme dansar det
kring räknetalens rad.
Det skuttar som ett litet troll
uti min läsebok.
Jag undrar och jag drömmer
och jag svarar rent på tok.
Jag minns det strax på morgonen
och sent i sömnvarm kväll.
Det smakar på min tunga
som en ljuvlig karamell.
Vad gör det att december
är så lång och grå och ful
när ordet som jag tänker på
och drömmer om är JUL!
När juldagsmorgon glimmar,
jag vill till stallet gå.
Guds Son i nattens timmar
där vilar uppå strå.
Välkommen hit till jorden
i signad juletid!
Du är vår konung vorden
som ger oss ljus och frid.
Till dig vårt lov vi höjer,
du barn i krubban där,
och våra knän vi böjer
för dig, o Jesus kär.
Snön ligger tjock
på gator och torg
Julaftonsmorgon,
jag ska köpa mig en gran
Människor springer
om varandra
Åh, det är jul i stan
Istappar hänger
ned från taken
Det knastrar så skönt
under mina skor
Jag tror på tomten,
att han kommer hem
Dit där jag bor
Genom grå olivträd
gick en vintervind,
trängde samman fåren
bet i herdens kind.
Det låg is på bäcken,
snö på bergen låg.
Mörkt det var i Juda,
vart än ögat såg.
Plötsligt tändes himlen,
det blev varmt med ens.
Sången ljöd, och ljuset
lyste utan gräns.
Men så släcktes ljuset,
stängd blev himlens dörr.
Sången ljöd ej mera,
allting var som förr.
Nej - en nyfödd gosse
låg på bädd av strå.
Så var änglasynen
ingen dröm ändå!
Britt Hallqvist
Titta också
Sankta Lucias dikter
Heliga juldikter
|