|
Med fyllda segel i solnedgången
min farkost glider till fjärran land
Där väntar viken, där tonar sången
där somnar vågen, vid vänlig strand.
Minnet lever det kan ej jordas
Det kan ej gömmas bland stoft och grus
Nej, det skall leva i fågelsången
I blomsterdoft och i vindens sus.
Minnen som rör vid vårt hjärta går
aldrig förlorade
Minnenas skira regnbåge
är vår levnadsbro till Dig
Minnet skall vårda
vad livet ägde
Saknaden visa vad
döden tog
Minnet vår glädje
Återseendet vårt hopp
Minuter, timmar och dagar
blir till år
Men tomheten och saknaden
består.
Många blev åren
Du vandrade
här.
Så trogen så verksam i tiden.
Nu mättad av ålder förunnat Dig är
Få njuta av den eviga friden.
Mötas och skiljas
är livets
gång
Skiljas och mötas
är hoppets sång
Nu ibland de helga släkten
vilka ren nått fridens hamn.
Skall och jag i vita dräkten
prisa Gud och Lammets namn.
Nu kallar klockorna
Nu når mig rösten
Nu bådas flyttning
till en annan värld.
Så kort var sommaren
så tidig hösten.
Låt mig stå reda för
sista färd.
Njut den ro Dig graven skänker
världen har Du sagt farväl
Vad den sedan om mig tänker
stör ej friden i Din själ.
När dagen synes oss som bäst
Kom döden som vår gäst
Hämtar det som kärast var
Lämnar bara tomhet kvar
När du vaknar i morgonens vila,
är jag tysta fåglar som ila
i cirklande flykt över vatten.
Jag är milda stjärnor om natten.
När kallelsen ljöd,
vem kunde Dig hindra
på färden.
När våren sig kläder
i ljuvaste grönt,
vi tyst Dig i graven gömma.
Så hastigt Du från
oss rycktes bort.
Från livet till döden
är steget så kort.
O, djupa sorg -
att skiljas
från varann!
Det är en sorg,
som ej tår lindra kan.
O rymd, låt din klarhet
begjuta
Förvissningens ord
att livet aldrig skall sluta
i stoft och jord.
Om än världen rämnar,
Herrens nåd står kvar.
Trygg är den som lämnar
sig i hans förvar.
Och sen skall komma
mycket klara dagar,
då vi skall se och
dröjande förstå
Plötsligt var lyckan
förvandlad av ödet.
Allt blev så dystert,
så mörkt och kallt.
Borta är glädjen,
kärleken, stödet.
Ty Du var vår trygghet,
vår tröst, vårt allt.
På den andra sidan stranden
ska jag möta dig en gång,
ömt du räcker mig då handen-
luften fylls av fågelsång.
då ska vi tillsammans vandra,
aldrig, aldrig skiljas mer,
vi ska jämt få ha varandra
lyckan den emot oss ler.
Precis som vinden i träden.
alltid finnas där för att smeka min kind.
Alltid låta oss minnas dig som du var fri som en vind.
Ro vi unna Ditt
hjärta
när Du vilar fri
från smärta.
Salig när stunden kommer,
vara beredd att gå.
Salig att vara redo
att för Guds åsyn stå.
Skön är friden
vilan i Din tysta grav
Du har fyllt Ditt värv i tiden
Ödmjukt tack för allt Du gav.
Slumra gott Du kära
Har tack för allt Du gjort
Vi skall i hjärtat bära
ditt minne ljust och stort
Slumra så tyst från sol och vår
Slumra så stilla från smärtans tår
Ljuv är vilan i ljus och frid
Fjärran borta från livets strid
Snart kyrkans klockor
mana oss,
att lämna Dig i frid
Vi viska alla, tack
för allt
vi mötas om en tid.
Snart sol går ner för sista
gång
För mig, och tystnad är min sång,
Men då hos Gud mig återstår
Ett evigt jubelår.
Solen har dalat,
dagen är slut
Stilla är klappande hjärtat
Skönt är att vila från lidandet ut
Somna från allt som har smärtat
Som doften av rosor
en sommardag
Det står lilla Mor
kring ditt minne
Och bilden av Dig
är en stjärna så klar
Som tändes och ler
i vårt sinne
Du lämnade livet,
vi stannade kvar
Men djupt i vårt hjärta
Du bor
Som ljusen sakta brinna
i sina stakar ner
Så slutar våra dagar
Vi har dem icke mer
Sov i ro, Du lilla Mor
från all livets smärta
Tack för all Din
omsorg stor
ömma modershjärta
Sov i ro, från oro all
uti tysta griften
Djupt ditt minne
leva skall
under livets skiften
Sov till vindarnas smekande
sång
Sov under grönskans mjuka fång
Sov ifrån sorgen, oro och strid
Sov i underbar frid.
Stilla kom döden
kom som en vän
Tog Dig i handen
och förde Dig hem.
Stilla, så stilla Du somnat
Din smärta så tåligt Du bar
Flitiga händer har domnat
Men Ditt ljusa minne står kvar
Stundom vi segla i lugnet så
stilla.
Stundom vi segla för halv bidevind.
Och stundom när stormar hantera oss illa.
Då önskar vi alla i hamn få gå in.
Stå ej och sörj vid min grav.
Jag är ej död.Jag gav mig av.
som du lämnat kvar.
Så enkelt
Allt som händer,
är bara att oljan
i lampan tar
slut,
att ett blomblad faller
och att ett liv går ut
|
|
|
Fortsätter efter annonsen |
|
|
Så liten plats en människa
tar på jorden,
mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.
Så stilla kom döden
den kom som en vän
Den tog Dig i handen
Och förde Dig hem.
Så stilla, så sakta
Du tynade bort
Vi stod vid Din sida
så hjälplösa blott
Stilla kom döden,
den kom som en vän
Tog Dig vid handen
och förde Dig hem.
Så vila i frid ty dagen är slut
Ditt redbara hjärta har somnat
Din livsgärning lever,
den sinar ej ut
fast handen i döden har domnat
Vi tacka för allt vad i livet Du skänkt
För kärlek och omsorg
vad vackert Du tänkt
Må klockorna ringa till vila
Säg ej med sorg
att jag är död
Säg i tacksamhet
att jag har levat.
Tack för allt gott
som Du oss givit
Din rena kärlek till oss envar
Här har så tomt och öde blivit
Ditt goda minne lever kvar
Tack för Din alltid så
hjälpsamma hand.
Så snar till hjälp,
så ofta den hann.
Tack för de tjänande
stegen Du gick.
Tack för all ömhet
vi såg i Din blick.
Du hade ett hjärta så
innerligt gott.
Vi tacka Dig vill
för allt vad vi fått.
Tack och farväl från oss
Dina kära
Vi vet att vi stodo
Ditt hjärta så nära.
Tack för vad du givit
Tack för vad du var
Tack för ljusa minnen
som du lämnat kvar
av Karin Boye (1900 - 1941)
Tid som har flytt fås ej åter
Minnet är allt jag har kvar
Djupt i mitt hjärta det gråter
Och drömmer om flydda dar
Till himlen står min längtan
Dit går jag som en brud
I himlen är jag väntad
Av änglarna och Gud.
Till liv och odödlighet
bjuden
Är människan av Gud genom döden
Två ögon slutna Två händer knäppta
i stilla frid
Ty Du, blott Du var livet,
när det var som vackrast
och bäst
och mycket blev Dig givet,
men alltid gav Du mest.
Tyst slocknar en mänsklig
hjärna
efter år av glädje och strid
En blomma, en människa, en stjärna
har var sin bestämda tid.
Tåligt och god har Du levat din
tid
Tacksamt vi önskar Dig, vila i frid
Tänk Er inte honom som
någon
som givit sig av
Hans resa har bara börjat
Vi lever många liv
Och det på jorden är bara
ett
Tänk Er att han vilar från
sorger och tårar
På en plats fylld av värme
och trygghet
Där man inte räknar dagar
eller år
Tänk
Er hur han önskar
att ni visste
Att inget utom Er sorg
kan dö
Och tänk Er honom
levande i hjärtat
På dem han vidrört
För ingenting han älskat
kan någonsin gå
förlorat
Och han var oändligt
älskad!
Tänk när en gång är stillad
varje smärta, vart sår är läkt,
var längtan nått sin hamn
När varje tår avtorkas vid
Guds hjärta
Och varje snyftning tystnat i hans famn
Vad du lidit ingen känner
ty Du själv Din börda bar
Du var glad bland Dina vänner
fast Du oftast plågad var
Vad le de åt i sin sista minut
Är det ett bud från vän till vän
Eller är det ett tack
för att allt är slut
Till den som tog lånet igen
Är det minnet av allt
vad de ägt och mist
Eller suset av himlarnas sång
Hav tröst - en liten tid -
Och till sist får Du veta
det själv en gång.
Vad tjänar det till att gråta
men sorgen känns så svår
Vårt tack, du käre …...
för alla dessa år.
Vad är att dö, det är att somna
Från lidandet i smärtans land
Det är att sakta ljuvligt domna
Likt en våg som rullar in mot strand
Det är att över floden ila
Till hemmets famn till ro och vila
Var rädd om Dina kära
Du har dem inte jämt
Vår tid för sammanvaro
vi ej med Gud bestämt
Som ljusen sakta brinner
i sina stakar ner,
Så våra år försvinner
Du har dem inte me
Varför skulle Du så
hastigt ryckas bort.
Vår ålders saga blev
så kort.
Varje människas liv
är en vävnad så rik
Och den ene den andres
ej ringaste lik
Den skall vävas till slut
den skall klippas en gång
Den skall bäras av oss
i evighet lång.
Vara samman, skiljas,
fara det
är så vårt öde
är bestämt att bli
Varför skulle Du så
hastigt ryckas bort.
Vår ålders saga blev
så kort.
Varmt var Ditt hjärta
Och glatt Ditt sinne
Ljust och soligt
Lyser Ditt minne
Vi hann ej säga Dig farväl
ty döden kom så fort
Men nu vi säga Dig
vårt tack
vid evighetens port.
Vi nu måste sorgen bära
Fastän tom är hemmets vrå
Vad Du gav åt Dina kära
Finns i minnet kvar ändå
Vi ville så gärna behålla
Dig kvar
men Din stund på jorden
fullbordad var.
Vi tackar för allt vad
i livet du skänkt.
För kärlek och lycka,
vad vackert Du tänkt.
För allt vad Du gjort
för de dina.
Vi ödmjukt böjer vårt huvud
För allt utav livet vi fått
När aftonen slutligen nalkas
Vi minns de lyckliga stunderna blott
Vid sommarvindars
susning Du somnade stilla.
Nu sjukdom och oro ej
mer gör Dig illa.
Skön är vilan som
hembygden ger
Skönt är att veta Du lider ej mer.
Vida, vida min dröm mig för,
hän
mot oändligheten.
Jordens
oro ej mig mer stör,
all
dess strid är förgäten.
Vila, vila Du kära i ro
Vänliga skuggor hölja ditt bo
Aftonens stjärna skimrar så blid
Älskade älskade, vila i frid
Våg, du som bär mig,
högt emot viddernas ljus.
Makt som begär mig tag
mig som ton i ditt sus.
Hjärtat som dignat somnar
till sist i den famn.
Evigt välsignat varit i
kärlek ditt namn.
Vårt hem är bortom
graven
i ljusets sköna
värld och livet
Vårt liv likt en aftonrodnad så
fort,
ack så fort brunnit ned.
Men jag vet om en underbar morgon,
vars sol aldrig mer skall gå ner.
Vår ålders saga blev
så kort
Vänlig, god Du alltid varit
Utan klagan smärtan
bar
Ingen vet vad Du har
lidit
Nu Du vilan funnit
har
Är det sant att Du är borta
Är det sant att Du är död
Du som ville oss det bästa
Du som var vårt kära stöd
Ärlig och strävsam
var Din vandring
Stilla och fridsamt
gick Du bort.
|
