Att våga gråta
Att våga le
Att visa värme
Att våga ge
lite av sin inre själ
Omtanke, ömhet,
Att vilja någon annan väl
Kärlek, hoppet
Att med min tanke göra
någon glad
Är för mig livet
Då lever jag
Allt blir som doften efter
vårregn en solig dag
Av litet gav
Du mycket
Av glädje
gav Du mer
Av kärlek
gav Du allt
Begråt ej
mig, nu är
jag
lycklig
vorden
Min boja
bruten och
min ande fri
Jag lämnar
Er jag
älskat
mest på
jorden
För att hos
Gud än
lyckligare
bli
Bortom
tidens
dunkla
fridens
vindar
fläkta
stilla.
Där finns
svar på alla
frågor,
inga tvivel
där förvilla.
Dagen sig sänker,
nattlig blir rymden
Snart blott de eviga
stjärnor jag ser
Men jag ej klagar
flyende dagen
Ej mig förfäras
stundande natten
Ty av den kärlek
som går genom världen
Föll ock en strimma
in i min själ
Den som älskat kan ej
glömma
Den som glömt ej älskat har
Den som älskade och glömde
visste ej vad kärlek var
Det
suckar av
vemod
då banden de
brista
Det tar om
vårt hjärta
då kära vi
mista
Din blick
har slocknat
Din röst har
tystnat
Du funnit
frid
Din kind
ej mer
jag smeka
kan
ej trycka
Dina händer
Du kommit
till ett
annat land
där inget
ont Dig
händer
Ditt hem
som Du
älskat
där blommor
har spirat
det lämnar
Du nu för en
skönare
värld
Ditt
hjärta som
klappat
så varmt för
de Dina
ögon som
vakat och
strålat så
ömt
Har stannat
och
slocknat
till sorg
för oss alla
Men vad Du
oss gjort
skall aldrig
bli glömt
Ditt
varma hjärta
slutat slå
Du alltför
tidigt fick
från oss gå
Tack för den
kärlek
Du oss givit
har
Ditt vackra
ljusa
minne lever
kvar
Du
lämnade
livet,
vi stannade
kvar
Men djupt i
vårt hjärta
vi gömmer
ett rum där
Du bor,
ty all gott
Du oss gav
Vi aldrig,
nej aldrig
det
glömmer
Du
längtade så
efter
ljuset och
våren
När den kom
gick Du
hastigt
ifrån oss
Vi hann ej
ta ett
riktigt
farväl
Det känns så
tomt efter
Dig
Du möter
oss ej mer
som förr
Välkomnande
därhemma
Vid hemmets
kära dörr
Där hörs ej
mer Din
stämma
Din plats är
tom vid
fönstrets
karm
Där du oss
väntat ofta
Kring Din
gestalt, Din
blick så
varm
Blott
minnets
rosor dofta
Du var så
god, Du var
så glad
Du lämnar
bara vackra
minnen
Så svår är
ändå denna
dag
Så sorgsna
våra sinnen
Men tack för
allt vad Du
oss skänkt
Vi vet Du på
oss alltid
tänkt
Tack för
våra
lyckliga år
tillsammans
Du är inte här, men jag
kysser din kind
En kyss som jag sänder
med smekande vind
Öppna ett fönster, ställ
det på glänt
Den vind som Du känner
är kyssen jag sänt
En hand är mera värd än
många tusen ord
En vän är mera värd än
allt på denna jord,
och ömhet är en källa
som ej får rinna bort,
och frysa ned och bli
till is
för livet är så kort
Ett verksamt
liv har
slocknat ut
En flitig
hand har
domnat
Din
arbetsdag
har nått
sitt slut
Och i Guds
hand Du
somnat
Din kära
stämma
tystnat har
Men vackert
står Ditt
minne kvar
Förlustens
hela storhet
jag ej har
fattat än
vet blott
att jag har
mistat
min allra
bästa vän
Då viskar
jag de orden
de
vackraste
jag vet
Du var mitt
allt på
jorden
och min i
evighet
Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig alltid
Du hör min röst, den finns i dig
Du kan höra den när du vill
Du har mitt ansikte,
min kropp finns i dig
Du kan ta fram den när du vill
Allt som finns kvar av mig
finns inom dig
Så är vi alltid tillsammans | |
Gud
märker
när
stegen
är
tunga
och
trötta
de
älskades
drag
Han
märker
när
krafterna
sviker
och
hjärtat
slår
mattare
slag
Då
öppnar
han
kärleksfullt
famnen
och
låter
dem
somna
i
frid
Gå ej ifrån mig,
Du vill ju stanna
Stanna tills jag själv
måste gå
Lägg Din älskade hand
på min panna
Än en liten stund är
vi två
Hand
i
hand
från
ungdomsåren
Vi troget vandrat med varann
Vi delat kärlek, hopp och frid
Vi delat sjukdom, sorg och strid
Hur tomt det efter Dig
har blivit
Det känns som solens
ljus för oss gått ner
Ty ingen såsom Du har
kärlek givit
Din plats kan aldrig
fyllas mer
I glada
stunder vi
fröjdades
och log
Vi njöt av
livets under
tills ödet
hårt oss
slog
När sorgen
nu oss fann
vi hade ju
varann
Nu viskar
jag de orden
de vackraste
jag vet:
Du var mitt
allt på
jorden
och min i
evighet
Jag
viskar ömt
de orden
de vackraste
jag vet,
Du var mitt
allt på
jorden
och i all
evighet
Min tröst
att Du, min
älskade,
ej behöver
lida mer
Minnet
lever
det
kan
ej
jordas,
det kan ej gömmas bland stoft och grus.
Nej det skall leva i fågelsången,
i blommors doft och i vindens sus.
Mycket kan bli sagt fast
tystnad rå,
när livslång dag har svetsat
människor samman
och när hjärtat lärt sig lyssna
och förstå,
att hjälpsam hand som räcks
och blick med ömsint ljus, kan
vara tolk för det,
som är för stort att givas namn
och ord
Nu
tomt
det
efter
Dig
har
blivit
Det
känns
som
solens
ljus
för
oss
gått
ner
Ty
ingen
såsom
Du
har
kärlek
givit
Din
plats
kan
aldrig
fyllas
mer
När dagen
synes oss
som bäst
Kom döden
som vår gäst
Hämtar det
som kärast
var
Lämnar bara
tomhet kvar
Och jag stryker
från pannan min
sömn i en värld som
har vaknat just nu
Och hur vintrarna var
har jag glömt
i en sommar som aldrig
tar slut
Plötsligt var lyckan
förvandlad
av ödet
Allt blev så
dystert,
så mörkt och
kallt
Borta är
glädjen,
kärleken,
stödet
Ty Du var
vår trygghet,
vår tröst,
vårt allt
Slumra
gott Du kära
Hav tack för
allt Du
gjort
Vi skall i
hjärtat bära
Ditt minne
ljust och
stort
Som en
liten ängel
Du till oss
kom,
log och
vände
hastigt om
Stilla
så
stilla
gick
solen
ner,
slutad
är
arbetsdagen
Hjälpande
handen
ej
räckes
mer
strålande
ögat
ej
mer
mot
oss
ler
minnet
det
ljusa
förbliver
Så
vandra
våra
kära
genom
evighetens
dörr
och
ingenting
på
jorden
kan
bli
som
förr,
men
tankarna
skall
följa
dem
som
stjärnorna
i
rymd.
Visst
unnar
vi
dem
vilan.
Fast
blick
av
tårar
är
skymd.
Tack
kära
…
för
barndoms
minnen.
Så
vila
i
frid
ty
dagen
är
slut
Ditt
redbara
hjärta
har
somnat
Din
livsgärning
lever,
den
sinar
ej
ut
fast
handen
i
döden
har
domnat
Vi
tacka
för
allt
vad
i
livet
Du
skänkt
För
kärlek
och
omsorg
vad
vackert
Du
tänkt
Må
klockorna
ringa
till
vila
Tack för
allt gott
som
Du oss
givit
Din rena
kärlek till
oss envar
Här har så
tomt och öde
blivit
Ditt goda
minne lever
kvar
Tag mig, håll mig,
smek mig sakta
Famna mig varligt
en liten stund
Gråt ett grand för så
trista fakta
Se mig med ömhet
sova en blund
Tung blir
den väg och
mörk den
kväll
jag nu skall
ensam vandra
Men snart i
samma
fridens
tjäll
vi vila hos
varandra
Varför
skulle Du så
hastigt
ryckas bort
Vår
ålders
saga
blev
så
kort
Vi
hann
ej
säga
Dig
farväl
ty
döden
kom
så
fort
Men
nu
vi
säga
Dig
vårt
tack
vid
evighetens
port
|