Av litet gav Du mycket
Av glädje gav Du mer
Av kärlek gav Du allt

Begråt ej mig, nu är jag
lycklig vorden
Min boja bruten och
min ande fri
Jag lämnar Er jag älskat
mest på jorden
För att hos Gud än
lyckligare bli

Bortom tidens dunkla fridens
vindar fläkta stilla.
Där finns svar på alla frågor,
inga tvivel där förvilla.

Dagen sig sänker,
nattlig blir rymden
Snart blott de eviga
stjärnor jag ser
Men jag ej klagar
flyende dagen
Ej mig förfäras
stundande natten
Ty av den kärlek
som går genom världen
Föll ock en strimma
in i min själ

Den som älskat
kan ej glömma
Den som glömt ej älskat har
Den som älskade och glömde
visste ej vad kärlek var

Det suckar av vemod
då banden de brista
Det tar om vårt hjärta
då kära vi mista
Din blick har slocknat
Din röst har tystnat
Du funnit frid

Din kind ej mer
 jag smeka kan
ej trycka Dina händer
Du kommit till ett annat land
där inget ont Dig händer

Ditt hem som Du älskat
där blommor har spirat
det lämnar Du nu för en
skönare värld

Ditt hjärta som klappat
så varmt för de Dina
ögon som vakat och
strålat så ömt
Har stannat och
slocknat till sorg för oss alla
Men vad Du oss gjort
skall aldrig bli glömt

Ditt varma hjärta
slutat slå
Du alltför tidigt fick
från oss gå
Tack för den kärlek
Du oss givit har
Ditt vackra ljusa
minne lever kvar

Du lämnade livet,
vi stannade kvar
Men djupt i vårt hjärta
vi gömmer ett rum där Du bor,
ty all gott Du oss gav
Vi aldrig, nej aldrig det
glömmer

Du längtade så efter
 ljuset och våren
När den kom gick Du
 hastigt ifrån oss
Vi hann ej ta ett riktigt farväl
Det känns så tomt efter Dig

Du möter oss ej mer som förr
Välkomnande därhemma
Vid hemmets kära dörr
Där hörs ej mer Din stämma
Din plats är tom vid fönstrets karm
Där du oss väntat ofta
Kring Din gestalt, Din blick så varm
Blott minnets rosor dofta

Du var så god, Du var så glad
Du lämnar bara vackra minnen
Så svår är ändå denna dag
Så sorgsna våra sinnen
Men tack för allt vad Du oss skänkt
Vi vet Du på oss alltid tänkt
Tack för våra lyckliga år tillsammans

Du är inte här, men jag
kysser din kind
En kyss som jag sänder
med smekande vind
Öppna ett fönster,
ställ det på glänt
Den vind som Du känner
är kyssen jag sänt

En hand är mera värd än
många tusen ord
En vän är mera värd än
allt på denna jord,
och ömhet är en källa
som ej får rinna bort,
och frysa ned och bli
till is
för livet är så kort

Ett verksamt liv har

slocknat ut
En flitig hand har domnat
Din arbetsdag har nått
sitt slut
Och i Guds hand Du somnat
Din kära stämma tystnat har
Men vackert står Ditt minne kvar

Förlustens hela storhet
 jag ej har fattat än
vet blott att jag har mistat
 min allra bästa vän
Då viskar jag de orden
 de vackraste jag vet
Du var mitt allt på jorden
 och min i evighet

Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig alltid
Du hör min röst, den finns i dig
Du kan höra den när du vill
Du har mitt ansikte,
min kropp finns i dig
Du kan ta fram den när du vill
Allt som finns kvar av mig
finns inom dig
Så är vi alltid tillsammans

Gå ej ifrån mig,
Du vill ju stanna
Stanna tills jag själv
måste gå
Lägg Din älskade hand
på min panna
Än en liten stund är
vi två

Hand i hand från ungdomsåren
Vi troget vandrat med varann
Vi delat kärlek, hopp och frid
Vi delat sjukdom, sorg och strid

Hur tomt det efter Dig
har blivit
Det känns som solens
ljus för oss gått ner
Ty ingen såsom Du har
kärlek givit
Din plats kan aldrig
fyllas mer

I glada stunder vi
 fröjdades och log
Vi njöt av livets under
 tills ödet hårt oss slog
När sorgen nu oss fann
 vi hade ju varann
Nu viskar jag de orden
de vackraste jag vet:
Du var mitt allt på jorden
och min i evighet

Jag viskar ömt de orden
de vackraste jag vet,
Du var mitt allt på jorden
och i all evighet

Min tröst att Du, min älskade,
ej behöver lida mer

Minnet lever det kan ej jordas,         
det kan ej gömmas bland stoft och grus.
Nej det skall leva i fågelsången,  
i blommors doft och i vindens sus.

Mycket kan bli sagt fast
tystnad rå,
när livslång dag har svetsat
människor samman
och när hjärtat lärt sig lyssna
och förstå,
att hjälpsam hand som räcks
och blick med ömsint ljus,
kan vara tolk för det,
som är för stort att givas namn
och ord

Nu tomt det efter Dig
har blivit
Det känns som solens
ljus för oss gått ner
Ty ingen såsom Du har
kärlek givit
Din plats kan aldrig
fyllas mer

När dagen synes oss som bäst
Kom döden som vår gäst
Hämtar det som kärast var
Lämnar bara tomhet kvar

Och jag stryker
från pannan min
sömn i en värld som
har vaknat just nu
Och hur vintrarna var
har jag glömt
i en sommar som aldrig
tar slut

Plötsligt var lyckan
 förvandlad av ödet
Allt blev så dystert,
så mörkt och kallt
Borta är glädjen,
kärleken, stödet
Ty Du var vår trygghet,
 vår tröst, vårt allt

Slumra gott Du kära
Hav tack för allt Du gjort
Vi skall i hjärtat bära
Ditt minne ljust och stort

Som en liten ängel
Du till oss kom,
log och vände hastigt om

Stilla så stilla gick solen ner,
slutad är arbetsdagen
Hjälpande handen ej räckes mer
strålande ögat ej mer mot oss ler
minnet det ljusa förbliver

Så vandra våra kära genom evighetens dörr
och ingenting på jorden
kan bli som förr,
men tankarna skall följa
dem som stjärnorna i rymd.
Visst unnar vi dem vilan.
Fast blick av tårar är skymd.
Tack kära … för barndoms minnen.

Så vila i frid ty dagen är slut
Ditt redbara hjärta har somnat
Din livsgärning lever,
den sinar ej ut
fast handen i döden har domnat
Vi tacka för allt vad i livet Du skänkt
För kärlek och omsorg
vad vackert Du tänkt
Må klockorna ringa till vila

Tack för allt gott som
 Du oss givit
Din rena kärlek till oss  envar
Här har så tomt och öde blivit
Ditt goda minne lever  kvar

Tag mig, håll mig,
smek mig sakta
Famna mig varligt
en liten stund
Gråt ett grand för så
trista fakta
Se mig med ömhet
sova en blund

Tung blir den väg och
 mörk den kväll
jag nu skall ensam vandra
Men snart i samma fridens tjäll
vi vila hos varandra

Varför skulle Du så
 hastigt ryckas bort