Plötsligt var lyckan
förvandlad av ödet.
Allt blev så dystert,
så mörkt och kallt.
Borta är glädjen,
kärleken, stödet.
Ty Du var vår trygghet,
vår tröst, vårt allt.

På den andra sidan stranden
ska jag möta dig en gång,
ömt du räcker mig då handen-
luften fylls av fågelsång.
då ska vi tillsammans vandra,
aldrig, aldrig skiljas mer,
vi ska jämt få ha varandra
lyckan den emot oss ler.

Precis som vinden i träden.
alltid finnas där för att
smeka min kind.
Alltid låta oss minnas dig
som du var fri som en vind.

Ro vi unna Ditt hjärta
när Du vilar fri från smärta.

Salig när stunden kommer,            
vara beredd att gå.                         
Salig att vara redo                             
att för Guds åsyn stå.

Skön är friden
vilan i Din tysta grav
Du har fyllt Ditt värv i tiden
Ödmjukt tack för allt Du gav.

Slumra gott Du kära
Har tack för allt Du gjort
Vi skall i hjärtat bära
ditt minne ljust och stort

Slumra så tyst från sol och vår
Slumra så stilla från smärtans tår
Ljuv är vilan i ljus och frid
Fjärran borta från livets strid

Snart kyrkans klockor
mana oss,
att lämna Dig i frid
Vi viska alla, tack
för allt
vi mötas om en tid.

Snart sol går ner för sista gång
För mig, och tystnad är min sång,
Men då hos Gud mig återstår
Ett evigt jubelår.

Solen har dalat,
dagen är slut
Stilla är klappande hjärtat
Skönt är att vila från lidandet ut
Somna från allt som har smärtat

Som doften av rosor
en sommardag
Det står lilla Mor
kring ditt minne
Och bilden av Dig
är en stjärna så klar
Som tändes och ler
i vårt sinne
Du lämnade livet,
vi stannade kvar
Men djupt i vårt hjärta
Du bor

Som ljusen sakta brinna
i sina stakar ner
Så slutar våra dagar
Vi har dem icke mer

Sov i ro, Du lilla Mor
från all livets smärta
Tack för all Din
omsorg stor
ömma modershjärta
Sov i ro, från oro all
uti tysta griften
Djupt ditt minne
leva skall
under livets skiften

Sov till vindarnas smekande sång
Sov under grönskans mjuka fång
Sov ifrån sorgen, oro och strid
Sov i underbar frid.

Stilla kom döden
kom som en vän
Tog Dig i handen
och förde Dig hem.

Stilla, så stilla Du somnat
Din smärta så tåligt Du bar
Flitiga händer har domnat
Men Ditt ljusa minne står kvar

Stundom vi segla i lugnet så stilla.
Stundom vi segla för halv bidevind.
Och stundom när stormar hantera oss illa.
Då önskar vi alla i hamn få gå in.

Stå ej och sörj vid min grav.
Jag är ej död.Jag gav mig av.
som du lämnat kvar.

Så enkelt
Allt som händer,
är bara att oljan
i lampan tar slut,
att ett blomblad faller
och att ett liv går ut

Så liten plats en människa
tar på jorden,
mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

Så stilla kom döden
den kom som en vän
Den tog Dig i handen
Och förde Dig hem.

Så stilla, så sakta
Du tynade bort
Vi stod vid Din sida
så hjälplösa blott
Stilla kom döden,
den kom som en vän
Tog Dig vid handen
och förde Dig hem.

Så vila i frid ty dagen är slut
Ditt redbara hjärta har somnat
Din livsgärning lever,
den sinar ej ut
fast handen i döden har domnat
Vi tacka för allt vad i livet Du skänkt
För kärlek och omsorg
vad vackert Du tänkt
Må klockorna ringa till vila

Säg ej med sorg
att jag är död
Säg i tacksamhet
att jag har levat.

Tack för allt gott
som Du oss givit
Din rena kärlek till oss envar
Här har så tomt och öde blivit
Ditt goda minne lever kvar

Tack för Din alltid så
hjälpsamma hand.
Så snar till hjälp,
så ofta den hann.
Tack för de tjänande
stegen Du gick.
Tack för all ömhet
vi såg i Din blick.
Du hade ett hjärta så
innerligt gott.
Vi tacka Dig vill
för allt vad vi fått.
Tack och farväl från oss
Dina kära
Vi vet att vi stodo
Ditt hjärta så nära.

Tack för vad du givit
Tack för vad du var
Tack för ljusa minnen
som du lämnat kvar
av Karin Boye (1900 - 1941)

Tid som har flytt fås ej åter
Minnet är allt jag har kvar
Djupt i mitt hjärta det gråter
Och drömmer om flydda dar

Till himlen står min längtan
Dit går jag som en brud
I himlen är jag väntad
Av änglarna och Gud.

Till liv och odödlighet  bjuden
Är människan av Gud genom döden

Två ögon slutna

Två händer knäppta i stilla frid

Ty Du, blott Du var livet,
när det var som vackrast
och bäst
och mycket blev Dig givet,
men alltid gav Du mest.

Tyst slocknar en mänsklig hjärna
efter år av glädje och strid
En blomma, en människa, en stjärna
har var sin bestämda tid.

Tåligt och god har Du levat din tid
Tacksamt vi önskar Dig, vila i frid

Är det sant att Du är borta
Är det sant att Du är död
Du som ville oss det bästa
Du som var vårt kära stöd

Ärlig och strävsam
var Din vandring
Stilla och fridsamt
gick Du bort.

Vi nu måste sorgen bära
Fastän tom är hemmets vrå
Vad Du gav åt Dina kära
Finns i minnet kvar ändå

Vi ville så gärna behålla
Dig kvar
men Din stund på jorden
fullbordad var.

Vår ålders saga blev
så kort

Vänlig, god Du alltid varit
Utan klagan smärtan bar
Ingen vet vad Du har lidit
Nu Du vilan funnit har

Vårt hem är bortom graven
i ljusets sköna värld och livet

Med fyllda segel i solnedgången
min farkost glider till fjärran land
Där väntar viken, där tonar sången
där somnar vågen, vid vänlig strand.

Minnet lever det kan ej jordas
Det kan ej gömmas bland stoft och grus
Nej, det skall leva i fågelsången
I blomsterdoft och i vindens sus.

Minnen som rör vid vårt hjärta går aldrig förlorade

Minnenas skira regnbåge
är vår levnadsbro till Dig

Minnet skall vårda
vad livet ägde
Saknaden visa vad
döden tog

Minnet vår glädje
Återseendet vårt hopp

Minuter, timmar och dagar
blir till år
Men tomheten och saknaden
består.

Många blev åren
Du vandrade här.
Så trogen så verksam i tiden.
Nu mättad av ålder förunnat Dig är
Få njuta av den eviga friden.

Mötas och skiljas
är livets gång
Skiljas och mötas
är hoppets sång

Nu ibland de helga släkten
vilka ren nått fridens hamn.
Skall och jag i vita dräkten
prisa Gud och Lammets namn.

Nu kallar klockorna
Nu når mig rösten
Nu bådas flyttning till en annan värld.
Så kort var sommaren så tidig hösten.
Låt mig stå reda för sista färd.

Någonstans inom oss
är vi alltid tillsammans.
Någonstans inom oss
kan vår kärlek aldrig fly.
Någonstans
o någonstans

Njut den ro Dig graven skänker
världen har Du sagt farväl
Vad den sedan om mig tänker
stör ej friden i Din själ.

När dagen synes oss som bäst
Kom döden som vår gäst
Hämtar det som kärast var
Lämnar bara tomhet kvar

När du vaknar i morgonens vila,
är jag tysta fåglar som ila
i cirklande flykt över vatten.
Jag är milda stjärnor om natten.

När kallelsen ljöd,
vem kunde Dig hindra på färden.

När våren sig kläder
i ljuvaste grönt,
vi tyst Dig i graven gömma.
Så hastigt Du från
oss rycktes bort.
Från livet till döden
är steget så kort.

Av jord är du kommen
och till jord ska du åter bli.

Allt som föds ska okså dö.

Tänk när en gång är stillad
varje smärta, vart sår är läkt,
var längtan nått sin hamn
När varje tår avtorkas vid
Guds hjärta
Och varje snyftning tystnat i
hans famn

Vad du lidit ingen känner
ty Du själv Din börda bar
Du var glad bland Dina vänner
fast Du oftast plågad var

Vad le de åt i sin sista minut
Är det ett bud från vän till vän
Eller är det ett tack
för att allt är slut
Till den som tog lånet igen
Är det minnet av allt
vad de ägt och mist
Eller suset av himlarnas sång
Hav tröst - en liten tid -
Och till sist får Du veta
det själv en gång.

Vad är att dö, det är att somna
Från lidandet i smärtans land
Det är att sakta ljuvligt domna
Likt en våg som rullar in mot strand
Det är att över floden ila
Till hemmets famn till ro och vila

Var rädd om Dina kära
Du har dem inte jämt
Vår tid för sammanvaro
vi ej med Gud bestämt
Som ljusen sakta brinner
i sina stakar ner,
Så våra år försvinner
Du har dem inte me

Varför skulle Du så
hastigt ryckas bort.
Vår ålders saga blev
så kort.

Varje människas liv
är en vävnad så rik
Och den ene den andres
ej ringaste lik
Den skall vävas till slut
den skall klippas en gång
Den skall bäras av oss
i evighet lång.

Vara samman, skiljas,
fara det är så vårt öde
är bestämt att bli

Varför skulle Du så
hastigt ryckas bort.
Vår ålders saga blev
så kort.

Varmt var Ditt hjärta
Och glatt Ditt sinne
Ljust och soligt
Lyser Ditt minne

Vi hann ej säga Dig farväl
ty döden kom så fort
Men nu vi säga Dig
vårt tack
vid evighetens port.

Vi tackar för allt vad
i livet du skänkt.
För kärlek och lycka,
vad vackert Du tänkt.
För allt vad Du gjort
för de dina.

Vi ödmjukt böjer vårt huvud
För allt utav livet vi fått
När aftonen slutligen nalkas
Vi minns de lyckliga stunderna blott

Vid sommarvindars
susning Du somnade stilla.
Nu sjukdom och oro ej
mer gör Dig illa.
Skön är vilan som
hembygden ger
Skönt är att veta Du lider ej mer.

Vida, vida min dröm mig för,
hän mot oändligheten.
Jordens oro ej mig mer stör,
all dess strid är förgäten.

Vila, vila Du kära i ro
Vänliga skuggor hölja ditt bo
Aftonens stjärna skimrar så blid
Älskade älskade, vila i frid

Våg, du som bär mig,
högt emot viddernas ljus.
Makt som begär mig tag
mig som ton i ditt sus.
Hjärtat som dignat somnar
till sist i den famn.
Evigt välsignat varit i
kärlek ditt namn.

Vårt liv likt en aftonrodnad så fort,  
ack så fort brunnit ned.                    
Men jag vet om en underbar morgon,
vars sol aldrig mer skall gå ner.

Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig alltid
Du hör min röst, den finns i dig
Du kan höra den när du vill
Du har mitt ansikte,
min kropp finns i dig
Du kan ta fram den när du vill
Allt som finns kvar av mig
finns inom dig
Så är vi alltid tillsammans

BEGRAVNING MENY

Skyddsängel dikter