Ack, huru litet veta vi
när ödets timma slår
Och ännu mindre anar vi
vem kallelsen får

Aldrig en suck,                                   
aldrig  en klagan
Alltid förnöjd på jorden Du gått
Tåligt Du bar dina sjukdomsdagar
Så nöjd som Du levat,
så nöjd gick Du bort

Allt vad Du lidit
vi nog ej förstått
Vi stod vid Din sida
så hjälplösa blott
Vi ville så gärna
behålla Dig kvar
Men Din tid på jorden
nu fullbordad var

Allt är givet
människan som lån

Att dö kan inte vara farligt,
när livet bjudit på
en hårdhänt strid.
Att somna in, att bäras
bort helt varligt,
kan inte vara mer än
stilla frid.

Begråt ej mig, nu är jag
lycklig vorden.
Min boja bruten och
min ande fri.
Jag lämnar Er jag älskat
mest på jorden,
för att hos Gud än
lyckligare bli.

Bort i rymden skyar tåga
skimrande i aftonglöd
och mot dagens sista låga
Skaparen ro mot plågan bjöd

Bortom tidens dunkla vågor
Fläkta fridens vindar stilla
Där är svar på alla frågor
Inga tvivel där förvilla.

Ett strävsamt liv har slocknat ut,
en flitig hand har domnat.
Din långa arbetsdag är slut,
ditt trötta huvud somnat.

Den bästa av fäder vi fick,
men du släppte taget och gick.
Till himlen upp du for,
kvar på jorden är vi dina barn och vår mor.
Såren efter saknaden som nu våra hjärtan bär
kommer alltid att sitta där.
Allt du gett oss här i livet
är mycket mer än någon tagit förgivet.
Vi älskar och saknar dig.

Denna dag är till ända,
vår sömn har flytt och
vår dröm är förbi
och det är inte längre gryning
och skulle våra händer mötas på nytt i
en dröm, skall vi bygga
ännu ett torn i skyn
En liten tid och min längtan
skall samla stoft och skum
till en ny kropp
En liten tid, ett ögonblicks vila i vindens armar.

Det brister en sträng här nere,          
där uppe den stämmes klar.             
Genom tidlösa åldrar,                  
klingar den underbart.

Till mamma

Det fanns för oss alla ett rum i ditt hjärta,
för alla utav oss du gjorde ditt allt.
Du deltog med oss i vår glädje och smärta
Tack kära mamma, tack för allt.

Det finns en glädje
större än sorgen
Glädjen att minnas

Det finns ingen sten så tung
som sorgen vi känner.
Det finns ingen ros så vacker
som minnena av dig.

Det kom en stilla vind
och smekte ömt din trötta kind.
Liksom ett ljus som blåstes ut,
din levnadsdag har nått sitt slut.

Det minst sagda är det
djupast kända
Därför vare nu vårt tack
det enda

Ditt hem som Du älskat
där blommor har spirat
det lämnar Du nu för en
skönare värld

Din kind ej mer
jag smeka kan
ej trycka Dina händer
Du kommit till ett
annat land
där inget ont Dig händer.

Din levnadsdag är slut,
Din jordevandring ändad
Du här har kämpat ut
och dina kära lämnat
Nu vilar Du i ro och frid
Hos Jesus Krist till evig tid

Din verksamma dag
har nått sitt slut.
Din ordnande hand har domnat
Aftonen kom, Du kämpat ut
I frid Du stilla har somnat.

Ditt goda hjärta och glada lynne,
hos oss skall leva i tacksamt minne.

Ditt varma hjärta slutat slå
Du alltför tidigt fick från oss gå
Tack för den kärlek Du oss givit har
Ditt vackra ljusa minne lever kvar

Djupt i hjärtat svider såren
Läk dem, Du som allt förmår
Torka bort den bittra tåren
Himlens Herre, Fader vår

Du borde ha vunnit,
men döden var starkast
- nu friden du funnit.
Du visat dig glad
inför vänner och kära,
vi glömmer dig alrdig,
du stod oss så nära.

Du friden har funnit från
sjukdom och smärta
Men lever dock alltid hos
oss i vårt hjärta
Tills ringen är sluten

Du går ifrån oss
men är ej borta
I våra tankar
Du lever kvar

Du led i tysthet
men slut är striden
Nu famnas Du av den
djupa friden,
där ingen klagar
och ingen gråter
Vårt hopp är,
att vi träffas åter

Du somnade stilla
när färden var slut
Från allt vad Du lidit
Du nu vilar ut

Du var så trött
Din bleka kind
Nu smeks till ro
Av evighetens vind

Du är inte här,

men jag kysser din kind
En kyss som jag sänder
med smekande vind
Öppna ett fönster,

ställ det på glänt
Den vind som Du känner
är kyssen jag sänt.

Där borta där vindarna sjunga
sin eviga jubelsång
Vi glömma sorgerna tunga
och mötas åter en gång

Döden kommer
Livet går
Sakta vi vandra mot natten
Mörkret kommer
Ljuset går
men Morgonen föds under
natten

Ej sjukdom och oro
mer gör Dig illa
Skönt är att veta
Du lider ej mer

En flitig hand har domnat
Din arbetsdag har nått sitt slut
Och i Guds hand Du somnat
Din kära stämma tystnat har
Men vackert står Ditt minne kvar

En gång blir allting stilla,
en gång får allting ro
Ej något skall förvilla
min själ på kvällens bro.

En tröst i sorgen Gud oss ger
Att den vi älskar ej lider mer

Far har räckt ut handen
Mor har fattat den
På den andra stranden
Mötas de igen.

Frigjord Du målet för din längtan  
funnit hemmet det eviga.

För den som sjukdom
blott är givet
är döden skönare
än livet

Förlustens hela storhet
jag ej har fattat än,
vet blott att jag har mistat
min allra bästa vän.
Då viskar jag de orden
de vackraste jag vet
Du var mitt allt på jorden
och min i evighet.

Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig alltid
Du hör min röst, den finns i dig
Du kan höra den när du vill
Du har mitt ansikte,
min kropp finns i dig
Du kan ta fram den när du vill
Allt som finns kvar av mig
finns inom dig
Så är vi alltid tillsammans

Gråt inte vid min grav.
Jag finns inte där
Jag finns i solens spegelblänk på fjorden.
Jag finns i vindens lek över sädesfälten.
Och när Du en tidig morgon
väcks av fåglars kvitter
är det min röst Du hör.
Så gråt inte vid min grav.
Jag är inte död.
Jag har bara gett mig av.

Gud för Dig är allting klart
allt det dolda uppenbart
Mörkret är ej mörkt för Dig
och i dunklet ser Du mig

Hjärtat stannat, ögon slutit
livets sista krafter trytit

Hur skönt att somna
när dagen är slut
hur skönt att vila
från lidandet ut

Hur skönt att stilla somna in,
när stunden slutligen är inne.
Att lämna allt med rofyllt sinne
i ljust och välbevarat minne.

Hur tomt det efter Dig har blivit
Det känns som solens ljus för
oss gått ner
Ty ingen såsom Du har kärlek givit
Din plats kan aldrig fyllas mer

I glada stunder vi
fröjdades och log
Vi njöt av livets under
tills ödet hårt oss slog
När sorgen nu oss fann
vi hade ju varann
Nu viskar jag de orden
de vackraste jag vet:
Du var mitt allt på jorden
och min i evighet.

I höstvindars sus Du somnat stilla
Ej sjukdom och oro mer gör Dig illa
Skön är vilan som graven ger
Gott att veta Du lider ej mer

I livet vi ej träffas mer
och trycka får Din hand.
Den sista hälsning vi kan ge
är kransen med ett band.
Snart kyrkans klockor mana oss,
att lämna Dig i frid.
Vi viskar alla tack för allt,
vi mötas om en tid.

I minnet Du lever
Du finns alltid kvar
I minnet vi ser Dig
precis som Du var

I världen är du bara någon,
för någon är du hela världen

Icke död fast livet flytt,
anden har blott boning bytt.

Ingen dag är så lång
att ej dess afton kommer

Inget farväl
inga medvetna ord
Så fort och tyst gick Du
bort från vår jord
Här går vi i rester ur Din
svunna värld
Bland tankar och minnen
som färgat Din härd
Allt som Du älskat
Oss bilder nu ger
Du talar och skrattar
Vi minns Dig och ser

Inte en dag utan längtan
Inte en tanke utan saknad
Vi minns den dagen som igår
Den dagen vi aldrig förstår.

Inte trodde jag vi Dig
skulle mista
Att ögon som strålat så
klart skulle brista

Jag sover gott, ej mer jag
Smärta känner
Tyst dödens ängel viskar
sov i frid.

Jag är hos dig, min Gud,
som barnet hos sin mamma.
Jag är hos dig som fågeln i sitt bo.
Jag är hos dig, min Gud.
Jag är hos dig, min Gud,
när natten börjar komma.
Bli kvar hos mig,
så har jag lugn och ro.

(Psalm 607)

Jag är tusen vindar över sjön.
Jag är silverglittret över snön.
Jag är solsken över mogen säd.
Jag är stilla regn i höstens träd.

Jordens oro viker
för den frid som varar
Graven allt förliker
himlen allt förklarar

Klockorna ringa så sakta till ro
Nu har Du funnit ett ljusare bo
Aftonens stjärna lyser så blid
Vila i frid. Vila i frid

Kom då, o frid.
Dröj i mitt tjäll,
bliv bästa gästen min.
Ty dagen skrider.
det blir kväll
och natten bryter in.

Till Far

Kära lilla Far
nu är Din strävan slut
All smärta den är borta
och Du får vila ut
För allt vi vill Dig tacka
för kärlek rik och rar
För omsorg och all möda
kära lilla Far.

Lika stilla som Du levat
Lika stilla gick Du bort

Lilla lutande rosenknopp,
vill du idag ej vakna?
Vet du ej, att solen gått opp
och alla små blommor
dig sakna

Solen brände för hett igår.
I natt föll regnet i strömmar.
Aldrig mera solen förmår
att väcka dig ur dina drömmar.

Livets dag till afton gått.
Hjärtat nu sin vila fått.

Livets slut kan ingen hindra
men vackra minnen kan sorgen lindra.

Livets timmar är korta
Slutets aning fjärran är
Att Du nu är borta
Det för oss ofattbart är

Ljus efter mörker, vilan så skön.

Ljuvt är att vila när
krafterna domna
Skönt i den eviga vilan
få somna

Låt oss minnas de
soliga dagar
då sorg och smärta
fjärran var
Låt oss minnas de
glädjedagar
då vi tillsammans var 

Frid viskar träden kring
hemmet du älskat.
Farväl bugar blommorna
du vårdat så ömt.
Tack kvittrar fåglarna
som var morgon dig hälsat.
Tyst viskar vinden farväl.

BEGRAVNING MENY

Skyddsängel dikter