O, djupa sorg -
att skiljas från varann!
Det är en sorg,
som ej tår lindra kan.

O rymd, låt din klarhet
begjuta
Förvissningens ord
att livet aldrig skall sluta
i stoft och jord.

O saliga tillflyktsort vid Jesu hjärta,
där viker all oro bort,
där läks all smärta hemma
i himlen blir allting väl.

Om livet skall ha sin mening,
Om varför skall ha sitt svar,
vi måst tro på Guds ledning
hur underlig än den var.

Om än världen rämnar,
Herrens nåd står kvar.
Trygg är den som lämnar
sig i hans förvar.

Och sen skall komma
mycket klara dagar,
då vi skall se och
dröjande förstå

Plötsligt var lyckan
förvandlad av ödet.
Allt blev så dystert,
så mörkt och kallt.
Borta är glädjen,
kärleken, stödet.
Ty Du var vår trygghet,
vår tröst, vårt allt.

På den andra sidan stranden
ska jag möta dig en gång,
ömt du räcker mig då handen-
luften fylls av fågelsång.
då ska vi tillsammans vandra,
aldrig, aldrig skiljas mer,
vi ska jämt få ha varandra
lyckan den emot oss ler.

Precis som vinden i träden.
alltid finnas där för att smeka min kind.
Alltid låta oss minnas dig som du var fri som en vind.

Ro vi unna Ditt hjärta
när Du vilar fri från smärta.

Salig när stunden kommer,            
vara beredd att gå.                         
Salig att vara redo                             
att för Guds åsyn stå.

Sjung för mig den sköna sången,
jag skall vakna vid dess torn
i den gyllene soluppgången
inför Guds och lammets tron.

Skön är friden
vilan i Din tysta grav
Du har fyllt Ditt värv i tiden
Ödmjukt tack för allt Du gav.

Slumra gott Du kära
Har tack för allt Du gjort
Vi skall i hjärtat bära
ditt minne ljust och stort

Slumra så tyst från sol och vår
Slumra så stilla från smärtans tår
Ljuv är vilan i ljus och frid
Fjärran borta från livets strid

Snart kyrkans klockor
mana oss,
att lämna Dig i frid
Vi viska alla, tack
för allt
vi mötas om en tid.

Snart sol går ner för sista gång
För mig, och tystnad är min sång,
Men då hos Gud mig återstår
Ett evigt jubelår.

Solen har dalat,
dagen är slut
Stilla är klappande hjärtat
Skönt är att vila från lidandet ut
Somna från allt som har smärtat

Som doften av rosor
en sommardag
Det står lilla Mor
kring ditt minne
Och bilden av Dig
är en stjärna så klar
Som tändes och ler
i vårt sinne
Du lämnade livet,
vi stannade kvar
Men djupt i vårt hjärta
Du bor

Som ljusen sakta brinna
i sina stakar ner
Så slutar våra dagar
Vi har dem icke mer

Sov i ro, Du lilla Mor
från all livets smärta
Tack för all Din
omsorg stor
ömma modershjärta
Sov i ro, från oro all
uti tysta griften
Djupt ditt minne
leva skall
under livets skiften

Sov till vindarnas smekande sång
Sov under grönskans mjuka fång
Sov ifrån sorgen, oro och strid
Sov i underbar frid.

Stilla kom döden
kom som en vän
Tog Dig i handen
och förde Dig hem.

Stilla, så stilla Du somnat
Din smärta så tåligt Du bar
Flitiga händer har domnat
Men Ditt ljusa minne står kvar

Stundom vi segla i lugnet så stilla.
Stundom vi segla för halv bidevind.
Och stundom när stormar hantera oss illa.
Då önskar vi alla i hamn få gå in.

Stå ej och sörj vid min grav.
Jag är ej död.Jag gav mig av.
som du lämnat kvar.

Så enkelt
Allt som händer,
är bara att oljan
i lampan tar slut,
att ett blomblad faller
och att ett liv går ut

Så liten plats en människa
tar på jorden,
mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.

Så stilla kom döden
den kom som en vän
Den tog Dig i handen
Och förde Dig hem.

Så stilla, så sakta
Du tynade bort
Vi stod vid Din sida
så hjälplösa blott
Stilla kom döden,
den kom som en vän
Tog Dig vid handen
och förde Dig hem.

Så vila i frid ty dagen är slut
Ditt redbara hjärta har somnat
Din livsgärning lever,
den sinar ej ut
fast handen i döden har domnat
Vi tacka för allt vad i livet Du skänkt
För kärlek och omsorg
vad vackert Du tänkt
Må klockorna ringa till vila

Säg ej med sorg
att jag är död
Säg i tacksamhet
att jag har levat.

Tack för allt gott
som Du oss givit
Din rena kärlek till oss envar
Här har så tomt och öde blivit
Ditt goda minne lever kvar

Tack för Din alltid så
hjälpsamma hand.
Så snar till hjälp,
så ofta den hann.
Tack för de tjänande
stegen Du gick.
Tack för all ömhet
vi såg i Din blick.
Du hade ett hjärta så
innerligt gott.
Vi tacka Dig vill
för allt vad vi fått.
Tack och farväl från oss
Dina kära
Vi vet att vi stodo
Ditt hjärta så nära.

Tack för vad du givit
Tack för vad du var
Tack för ljusa minnen
som du lämnat kvar
av Karin Boye (1900 - 1941)

Tid som har flytt fås ej åter
Minnet är allt jag har kvar
Djupt i mitt hjärta det gråter
Och drömmer om flydda dar

Till hemmet Du längtat,
nu målet Du nått.

Till himlen står min längtan
Dit går jag som en brud
I himlen är jag väntad
Av änglarna och Gud.

Till liv och odödlighet  bjuden
Är människan av Gud genom döden

Två ögon slutna Två händer knäppta i stilla frid

Ty Du, blott Du var livet,
när det var som vackrast
och bäst
och mycket blev Dig givet,
men alltid gav Du mest.

Tyst slocknar en mänsklig hjärna
efter år av glädje och strid
En blomma, en människa, en stjärna
har var sin bestämda tid.

Tåligt och god har Du levat din tid
Tacksamt vi önskar Dig, vila i frid

Tänk Er inte honom som
någon
som givit sig av
Hans resa har bara börjat
Vi lever många liv
Och det på jorden är bara
ett
Tänk Er att han vilar från
sorger och tårar
På en plats fylld av värme
och trygghet
Där man inte räknar dagar
eller år

Tänk Er hur han önskar
att ni visste
Att inget utom Er sorg
kan dö
Och tänk Er honom
levande i hjärtat
På dem han vidrört
För ingenting han älskat
kan någonsin gå
förlorat
Och han var oändligt
älskad!